Drygt sju kilometer från Cocentaina i Alicante, på en kalkstensklippa som reser sig som en naturlig tron, står resterna av ett slott som en gång var både hem och försvar.

Det byggdes på 1200-talet, i en tid då kungar delade ut mark och befästningar som löften om trygghet och kontroll. Här fick Ponç Guillem de Villafranca tillstånd att resa sin fästning, och än i dag står tornet kvar — väderbitet, men orubbligt.

Själva tornet är byggt i tapial, stampad jord som ger en mjuk, sandfärgad yta. Det är inte perfekt — tvärtom är det ojämnt, sprucket, märkt av århundraden av vind och sol. Men just därför känns det levande. Som om varje spricka bär på en historia.

Runt tornet ligger rester av muren, nästan som om de försöker minnas sin egen form. Stenarna är ljusa, oregelbundna, och mellan dem växer små växter som trotsar både torka och tid. Det är lätt att föreställa sig hur livet en gång rörde sig här: vakter som spanade ut över landskapet, familjer som sökte skydd, djur som hölls innanför murarna.